Marcus Birro, vår tids Kafka!

Finns det någon som har figurerat så mycket i massmedia på senaste tiden som Marcus Birro? Nej, kanske inte. Och jag kan inte heller komma på någon annan som för närvarande förtjänar det lika mycket.

Han fick pris från Svenska fans häromdagen för att han blev utnämnd till Sveriges bästa sportkrönikör och bästa blogg, framförallt om italiensk Serie A fotboll. Hans pjäs "Svarta Vykort" spelas för fullt över landet och Marcus medverkar i det ena TV-programmet efter det andra. Det var lite förvånande att se honom i "På spåret" visserligen, men ändå vädigt uppfriskande.

Jag måste medge att jag hyser en enorm beundran och respekt för denna mannen. En av ytterst få författare som får mig att kunna sätta ord på tankarna och känslorna. Det kanske är en blandning av en massa orsaker, men jag kan hela tiden applicera det han skriver på mig själv. Mycket av hans bakgrund och tankar om samhället påminner om mina egna..

Marcus har sannerligen fått jobba stenhårt för att få sina diktböcker publicerade. Han har tagit sig ur ett alkoholmissbruk på ett oerhört imponerande sätt. Att kunna komma tillbaka så snabbt och få ett sådant uppsving efter att ha varit nere på botten. Jag saknar ord för att kunna berömma den här mannen. Alla som inte har läst någonting av Marcus borde genast börja läsa "Flyktsoda", som i mångt och mycket bygger på hans tid som alkis.

En bok som får mig att känna att även det fula kan vara vackert. Även det sorgliga och patetiska i våra liv, kan skildras på ett fascinerande sätt. Det går aldrig att vara lycklig när man är inne i ett missbruk. Det handlar bara om att få dagen att gå och att folk låter dig vara i fred. En stark apatisk känsla för dina medmänniskor och omvärlden. Mina misstankar om hur det är att vara missbrukare förstärks när jag läser den här boken. 

Marcus Birro är redan en stor författare under sin samtid. Och det handlar ju visserligen inte om att vinna ära och priser här i livet. Det är inte det viktigaste. Det är kanske inte viktigt alls. Men att få bekräftelse på att något man brinner så passionerat för till slut ger belöning, känns tillfredställande. Jag hoppas i alla fall att du känner så Marcus! 

 

viva la vida

Visst är det underbart att leva, när man sätter på TV-n lagom till Aktuellts 21-sändning. Vad ser och hör man, lågkonjunkturen gör så att dom svenska företagen varslar ännu fler anställda, det uppdagas att en gammal dam har legat död i sex veckor på ett äldreboende i Karlskrona. Och så fortsätter det vidare och vidare...

Varför kablas det nästan bara ut domedagsprofetior och negativa nyheter över världen? Tja, det är väl inte helt sant ibland brukar ju nyheterna ha med något rundis-inslag, som det kallas när man ska skoja till det på journalistspråk. Jag skulle vilja ha ett speciellt program som hettet något i stil med "Feelgood-Nytt", där man bara fokuserade på positiva och roliga saker som har hänt. Då kommer dock nästa dilemma. Vad är roligt? Det betyder ju så olika för olika personer.

Det funkar ju inte heller riktigt bra. Men skulle man inte kunna ha en stå-uppkomiker som drar några one-liners istället för en nyhetssändning. Så får man avgöra om man själv tycker att det är roligt eller ej. Tjänar vi något på att vara uppdaterade av dom senaste nyheterna? Eller är det bara ytterligare ett begär, som vi skapar oss. I samma klass som ett överdrivet användande av datorn eller mobiltelefonen, eller ett alltför konstant mumsande av sambons muffins!?

Vad gagnas jag av att lära mig mer om min omvärld? Om jag ska vara riktigt egocentrisk och skala bort all hyfs och fason. Att jag kan imponera på andra med min kunskap? I så fall lär jag mig endast för att kunna bli bekräftad av andra och den kunskapen torde vara av det mindre bra slaget. Kan jag använda kunskapen om min omvärld till någonting bra? Ja, om jag också lägger lite kraft och handling bakom mina ord, vilket ju inte alltid är det lättaste. Men om jag gör det  så har jag alla möjligheter att kunna göra någonting bra.

Jag har ett favoritklipp på youtbe, det är den mycket hätska debatten mellan Janne Josefsson och Lars Adaktusson från tidigare i år. Dom ska diskutera vad granskande journalistik egentligen är och hur långt man får gå. Det som slår mig är att båda dessa respekterade, rutinerade journalister blir som två stycken barn i en sandlåda som bråkar om spaden. 

-Du är ju helt marginaliserad i dag, du sitter på en liten TV-station, säger Janne Josefsson till Adaktusson. 

-Och du använder samma stil som när du gör dina reportage, du lyssnar inte, förenklar i svart och vitt och kör över människor, kontrar Adaktusson. Jag hade gett bra mycket för att få höra den fortsatta debatten efter sändningstid. 

Premiärraden

Det här är dom första raderna i min nya blogg. Min enda också för den delen. Jag kommer att ta upp alla möjliga ämnen, vardagliga och existentiella frågor.